dag sex, del VII

Jag var hemma hos en kompis och såg P3-guld på tv precis. Två öl fick inte tankarna bort från henne utan gjorde att de drogs mot minnen jag har av henne.Till nästan varenda bra artist på galan har jag ett bra eller gulligt eller underbart minne tillsammans med X. Jag undrar om det är något med kvällar som gör att jag blir mindre motståndskraftig. Det är värdelöst, jag vill bara sova bort kvällarna men det kan jag inte. Jag vet att hon är på fest ikväll vilket gör mig mer orolig i tankarna på något sätt, jag har aldrig varit svartsjuk eller oroad när hon är själv på fest innan och nu, när jag inte är hennes pojkvän längre, då blir jag svartsjuk. Jag skulle inte klarar av om hon skulle träffa någon ny, det känner jag. Jag vet nästan säkert att hon inte kommer göra det, särskilt som hennes anledning till att vi skulle göra slut var att hon behövde vara fri, men bara tanken gör mig arg och ledsen.

dag sex, del VI

Fan med, nu kom skiten igen. Jag saknar henne så jävla mycket, och jag är så besviken på att det har blivit såhär. Kniven vrids ett par varv till och jag tappar gnistan igen. Jag vill ju vara med henne, varför kan jag inte bara få vara det? Hon som var min allra bästa vän har sårat mig så mycket att hon aldrig kan förstå det. Ena dagen är allt bra, vi skrattar tillsammans och säger att vi älskar varandra, andra dagen så är det slut! Jag förstår inte hur man kan ändra sig och ta sådana här beslut så snabbt. Visst var hon ibland deppig veckorna innan det tog slut, men ibland var hon precis som vanligt. Kanske en vecka innan smällen såg vi en film där huvudpersonerna mycket romantiskt dör i varandras famnar på slutet. Då grät hon och sa att hon ville att vi också skulle sluta så. Det är ganska långt steg att gå från den stunden till hur det är nu. Jag förstår inte...

dag sex, del V

Jag tror att en av de saker jag kommer saknar mest är känslan av att alltid ha någon där. När vi bodde tillsammans och jag var hemma och hade det tråkigt var det så skönt att veta att snart skulle X komma hem och vi skulle kunna göra något eller ha tråkigt tillsammans. Tillsammans var nyckelordet, tillsammans var allt bra. När vi var tillsammans visste jag att hon var den jag skulle gifta mig med och bli gammal med, att hon var kvinnan i mitt liv. Nu är det inte så längre och det känns tungt och oförståerligt. Jag fattar fortfarande inte att hon bara dumpade mig sådär.

dag sex, del IV

Jag känner mig märkligt tom på känslor idag. Undrar vad det kommer sig av. Visst har det varit några ilskeutbrott men inga ångestatacker liknande de som kommit frekvent de senaste dagarna. Det kanske är för att jag börjar acceptera det som hänt. Jag tänker dock inte ropa hej förrän jag kommit över bäcken, av de kommentarer jag fått på mina inlägg och av vänners utsagor är detta en process som kommer ta lång lång tid. Jag tror att det första steget är att acceptera det som hänt, sedan kan man börja jobba på sorgen. Flera av de gånger jag ringt X så har jag intalat mig själv att hon kommer ändra sig bara jag visar hur dåligt jag mår samtidigt som jag bedyrar min kärlek till henne. Det tyder ju inte på någon vidare acceptans. Det vore rätt skönt om jag kan fortsätta tänka så här.

dag sex, del III

En sak som gör hela den här processen jobbigare är att jag är tvungen att ha samtal med X som inte alls handlar om vårt förhållande och uppbrott utan saker som uppstår och måste fixas när man flyttar ifrån varandra. Det är svårt att hålla sig lugn och sansad när jag hör hur lugnt och metodiskt hon diskuterar alla saker som ska fixas. Jag måste hela tiden hålla tillbaka det uppror som sker inom mig när vi pratar och hon verkar oberörd. Så är det kanske inte men det känns förjävligt. Jag tycker det är orättvist att jag ska ha det så jobbigt och inte hon.

dag sex, del II

Minsta lilla motgång just nu får mig att vilja gråta eller överreagera på något annat sätt. Nyss upptäckte jag att det bara fanns ett USB-uttag på mammas dator, jag behövde två, och dett fick mig genast att vilja ringa X och skrika till henne att hon har varit ett jävla svin! Dock ska jag inte göra det, jag ville bara göra det under en kort stund, men det är påfrestande att pendla så i humör hela tiden.

Jag har märkt att viss sorts verklighetsflykt fungerar bra för att få mig att glömma för en stund. Ljudbok fungerar bra, film likaså. Tyvärr fungerar det inte att läsa böcker, jag hinner inte läsa många rader innan tankarna åker iväg åt ett håll dit jag inte vill att de ska. Nu tänker jag försöka vara fri från sorg och ilska ett par timmar genom att kolla på Prison Break.

dag sex, del I

Sömnen var god i natt med, jag drömmer lite om henne ibland men inget konkret och inget som jag mår dåligt av när jag vaknar. Det är jag väldigt tacksam för! En sak som jag låg och tänkte på i morse var att det är jobbigt att jag ibland känner ett sådant hat när jag tänker på allt som hänt. Vid dessa tillfällen hatar jag henne för att hon gjort mig så fruktansvärt illa, jag hatar henne för att hon inte sa till när hon började må dåligt och framför allt hatar jag henne för att hon inte vill ge vårt förhållande en andra chans. Oftast hatar jag dock henne inte men jag skulle vilja bli av med det hat jag ibland känner. Det hjälper inte att känna så, jag bli bara ledsen. Det bästa vore om min kärlek till henne och mitt hat tog ut varandra, en omöjlig tanke.