dag sju, del VII

Precis när jag höll på att bryta ihop ringde en kompis och frågade om jag skulle komma över och se en film eller liknande. Det var skönt att han ringde. Då kommer jag härifrån en stund och klarar mig från att ringa X som jag var väldigt nära att göra. Som en annan kompis sa tidigare idag, det är kvällarna som är värst. Mörker verkar dubblera tyngden i ens medvetande. Nu ska jag i alla fall gå iväg en stund och det känns som en otrolig lättnad.

dag sju, del VI

Jag känner mig så ensam idag. Ingenting eller ingen kan få mig att inte tänka på henne. Tankarna kilar sig fast i huvudet och vägrar försvinna. Det är uppstressande på något sett, jag kan inte sitta stilla, jag kan inte göra något eller koncentrera mig på något i mer än fem minuter. Det känns som om jag sitter på nålar. Just nu är jag så himla sugen på att ringa henne och be henne tänka om. Jag får verkligen uppbåda all min viljestyrka för att inte göra det. Jag SKA inte göra det, det gör ingen nytta och jag kommer bara förvandla den här obehagliga känslan till något ännu värre, ren och skär sorg. Jag är sugen på att bara bryta ihop, det skulle vara så enkelt nu men jag tänker inte göra det. Jag har varit där många gånger den här veckan och jag orkar inte bli sådan nu. Om jag bara kunde få lite paus från det jävla malandet av tankar i huvudet.

dag sju, del V

Promenaden hjälpte tyvärr inte så mycket. Jag tänker samma tanke om och om igen. Varför vill hon inte kämpa för ett förhållande hon säger har varit det bästa hon varit med om. Jag hör henne när hon säger att hon vill vara fri men jag förstår inte. Inte nu iallafall. Eller jag förstår vad hon menar men jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte! Jag vet inte vad jag förstår eller vad jag inte förstår. Det är olika från timme till timme.

Jag känner mig inte så stark idag, känner inte att jag vill handskas med alla känslor. Det finns dock inte så mycket annat för mig att göra. Jag försöker lura bort tankarna med musik eller film men idag försvinner de inte, tyvärr!

dag sju, del IV

Har precis pratat med en annan bra kompis som har varit med om en liknande händelse. Det är verkligen skönt att prata med människor som förstår vad jag går igenom. Allt stöd är bra men det stöd jag får av de som gått igenom samma sak ger mer tröst. De vet vad jag talar om och kan ge tips efter egna erfarenheter. Nu känner jag mig bättre igen. Jag ska ta och gå ut och promenera en stund, frisk luft kanske kan hjälpa tankarna att klarna lite. En ipod full med låtar som inte har någon koppling till henne kanske hjälper också.

dag sju, del III

Idag är ingen bra dag, jag kan inte slappna av alls. Det gör ont inuti mig hela jävla tiden. Det känns som att något har dött i mig som aldrig mer kommer komma tillbaka. Söndagar är den dag vi alltid försökte vara tillsammans utan att göra en massa annat. Nu kommer det aldrig bli så igen och det gör mig så jävla ledsen. Jag är så trött på att må såhär nu, varför kan inte smärtan åtminstonde blekna lite.

dag sju, del II

Senaste kvarten har jag kollat på klockan hela tiden, för att veta när det gått exakt en vecka sedan hon sa det till mig. Jag vet inte varför, det gör ju bara ont att tänka på det. Av någon anledning känns det viktigt. Nu har klockslaget varit och det var mer än en vecka sedan. Kanske känner jag mig lite lugnare, jag vet inte riktigt.

dag sju, en vecka har gått

Idag för en vecka sedan var jag på väg till henne, när jag åkte hade jag inte en tanke på att hon skulle göra slut. Den tanken fanns verkligen inte ens i mitt huvud. Det känns fortfarande helt overkligt. Jag kan inte förstå det. När jag vaknade i morse kände jag inget speciellt men jag orkade inte gå upp så jag låg kvar rätt länge. Efter ett tag, när sömnen försvunnit helt började jag såklart att tänka på henne. Ligga pigg i sängen är nog det dummaste jag kan göra om jag vill hålla tankarna borta från henne. Jag ska försöka att inte göra det så mycket den närmaste framtiden för när jag sedan gick upp så var jag ledsen igen.

Den här veckan har varit...ja, det går inte att förklara. En helt vansinnig känslostorm har pågått inom mig hela tiden. De första fyra dagarna var panikartade, jag grät och och skrek och kunde knappt göra något alls. De senaste tre dagarna har varit av en lite annorlunda karaktär. Jag har varit lugnare, haft färre okontrollerade utbrott men samtidigt har sorgen varit minst lika stor. Det gör så ont i hjärtat ibland att det är svårt att stå ut med. Tankarna på att aldrig mer få vara med henne är som ett tortyrredskap när de får fäste i huvudet. Just nu är jag i det stadiet att jag mest pratar om mina känslor här i bloggen, när jag är med kompisar vill jag tänka och prata om annat. Det är skönt att ta paus från allt det onda och det gör jag lättast med vänner omkring mig. Dock tror jag att jag mer och mer klarar av att vara själv. Jag måste lära mig det med, för jag vill inte bli beroende av att alltid ha sällskap.