dag sju, en vecka har gått

Idag för en vecka sedan var jag på väg till henne, när jag åkte hade jag inte en tanke på att hon skulle göra slut. Den tanken fanns verkligen inte ens i mitt huvud. Det känns fortfarande helt overkligt. Jag kan inte förstå det. När jag vaknade i morse kände jag inget speciellt men jag orkade inte gå upp så jag låg kvar rätt länge. Efter ett tag, när sömnen försvunnit helt började jag såklart att tänka på henne. Ligga pigg i sängen är nog det dummaste jag kan göra om jag vill hålla tankarna borta från henne. Jag ska försöka att inte göra det så mycket den närmaste framtiden för när jag sedan gick upp så var jag ledsen igen.

Den här veckan har varit...ja, det går inte att förklara. En helt vansinnig känslostorm har pågått inom mig hela tiden. De första fyra dagarna var panikartade, jag grät och och skrek och kunde knappt göra något alls. De senaste tre dagarna har varit av en lite annorlunda karaktär. Jag har varit lugnare, haft färre okontrollerade utbrott men samtidigt har sorgen varit minst lika stor. Det gör så ont i hjärtat ibland att det är svårt att stå ut med. Tankarna på att aldrig mer få vara med henne är som ett tortyrredskap när de får fäste i huvudet. Just nu är jag i det stadiet att jag mest pratar om mina känslor här i bloggen, när jag är med kompisar vill jag tänka och prata om annat. Det är skönt att ta paus från allt det onda och det gör jag lättast med vänner omkring mig. Dock tror jag att jag mer och mer klarar av att vara själv. Jag måste lära mig det med, för jag vill inte bli beroende av att alltid ha sällskap.