dag sex, del VI

Fan med, nu kom skiten igen. Jag saknar henne så jävla mycket, och jag är så besviken på att det har blivit såhär. Kniven vrids ett par varv till och jag tappar gnistan igen. Jag vill ju vara med henne, varför kan jag inte bara få vara det? Hon som var min allra bästa vän har sårat mig så mycket att hon aldrig kan förstå det. Ena dagen är allt bra, vi skrattar tillsammans och säger att vi älskar varandra, andra dagen så är det slut! Jag förstår inte hur man kan ändra sig och ta sådana här beslut så snabbt. Visst var hon ibland deppig veckorna innan det tog slut, men ibland var hon precis som vanligt. Kanske en vecka innan smällen såg vi en film där huvudpersonerna mycket romantiskt dör i varandras famnar på slutet. Då grät hon och sa att hon ville att vi också skulle sluta så. Det är ganska långt steg att gå från den stunden till hur det är nu. Jag förstår inte...