dag sju, del VI

Jag känner mig så ensam idag. Ingenting eller ingen kan få mig att inte tänka på henne. Tankarna kilar sig fast i huvudet och vägrar försvinna. Det är uppstressande på något sett, jag kan inte sitta stilla, jag kan inte göra något eller koncentrera mig på något i mer än fem minuter. Det känns som om jag sitter på nålar. Just nu är jag så himla sugen på att ringa henne och be henne tänka om. Jag får verkligen uppbåda all min viljestyrka för att inte göra det. Jag SKA inte göra det, det gör ingen nytta och jag kommer bara förvandla den här obehagliga känslan till något ännu värre, ren och skär sorg. Jag är sugen på att bara bryta ihop, det skulle vara så enkelt nu men jag tänker inte göra det. Jag har varit där många gånger den här veckan och jag orkar inte bli sådan nu. Om jag bara kunde få lite paus från det jävla malandet av tankar i huvudet.