dag sju, del IV
Har precis pratat med en annan bra kompis som har varit med om en liknande händelse. Det är verkligen skönt att prata med människor som förstår vad jag går igenom. Allt stöd är bra men det stöd jag får av de som gått igenom samma sak ger mer tröst. De vet vad jag talar om och kan ge tips efter egna erfarenheter. Nu känner jag mig bättre igen. Jag ska ta och gå ut och promenera en stund, frisk luft kanske kan hjälpa tankarna att klarna lite. En ipod full med låtar som inte har någon koppling till henne kanske hjälper också.
posted by Dumpad at söndag, januari 22, 2006
3 Comments:
Var glad över att dina kompisar förstår, det saknade jag när det hände mig för ca 1,5 år sedan. Det gjorde så jävla fruktansvärt galet ont(ja det behöver jag knappast berätta för dig)och det var ingen som hade gått igenom samma sak, ingen som VERKLIGEN förstod hur ont det gjorde. Vilket resulterade i att de tyckte att jag var tjatig när jag fortfarande ältade allt efter 3 månader. Tiden läker, den gör verkligen det, jag trodde aldrig jag skulle bli människa igen. Men här är jag nu 1,5 år senare alldels normal(ja så normal som jag någonsin har varit)
Jo, det är väldigt skönt att jag har dem. Skönt också att höra från många att tillslut mår man bra igen!
Jag kan säga att du har gjort otroliga framsteg på bara en vecka. Själv håller jag på att gå igenom samma sak, jag är väl i samma stadium som du idag men för mig har det pågått i en och en halv månad. Men inga separationer är de andra lika.
Jag provade att ge mig ut och springa när tankarna rullade som värst. Det hjälpte. Plötsligt orkade min hjärna inte dra i alla "grubbelsmåtåtar" utan jag tänkte plötsligt klarare och mer rationellt.
När jag provade igen men med min mp3-spelare gick det sämre. Som om hjärnan koncentrerade sig mer på musiken och redde ut mindre. Pröva att motionera utan musik nästa gång. Det kanske känns bättre då!
Det är bra om du känner att du sover gott och äter bra. För det du går igenom tar så otroligt mycket energi. Sov, ät och var bland vänner. Och förträng inte. Tillåt dig sörja. Och prata på.
Kram!
ps. Nej, min blogg är inte särskilt avslöjande...
Skicka en kommentar
<< Home