dag sju, del II

Senaste kvarten har jag kollat på klockan hela tiden, för att veta när det gått exakt en vecka sedan hon sa det till mig. Jag vet inte varför, det gör ju bara ont att tänka på det. Av någon anledning känns det viktigt. Nu har klockslaget varit och det var mer än en vecka sedan. Kanske känner jag mig lite lugnare, jag vet inte riktigt.