dag ett, dagens beslut

Jag har iallafall kommit fram till några beslut under dagen.
1 Jag ska fixa en lägenhet imorrn, en i en studentkorridor så jag har folk omkring mig.
2 Jag ska fortsätta att prata med X, även om det gör otroligt ont så tror jag att det hjälper mig att komma över detta
Sen var det visst inga fler. Det är svårt att tänka när hela huvudet är fullt av förvirring och sorg

dag ett, del VIII

Jag önskar verkligen att alla tårarna jag nyss grät var av glädje och att hon tagit mig tillbaka men så är det inte. Nu känns det definitivt helt kört, inget hopp någonstans. Jag grät och bönade och grät och bönade igen, inte så mycket värdighet där inte. Jag sa hur jag kände mig, att allt jag ville var att vara vid hennes sida och hjälpa henne genom krisen men ingenting hjälpte. Nu känner jag mig helt tömd igen, jag skulle lika gärna bara skita i allt och dra. Vart vet jag inte. Ingenting känns betydelsefullt.

dag ett, kris

Nu är det fan kris. Jag pallar inte må såhär något mer. Jag vill ha henne här hos mig, varför kan det inte vara så?? Jag älskar ju henne mest i världen. Jag vet att hon älskar mig, varför gör hon så här? Varför kan jag inte få stå vid hennes sida och hjälpa henne igenom hennes kris, vad det än må vara? Hon är min bästa vän och jag klarar inte att vara utan henne. Varför?? Jag tänker på vår tid tillsammans, första gången vi kysstes, första gången vi grät av tillsammans, inte av sorg utan av lycka! Jag vill att det ska vara så igen. Jag mår så jävla kass nu. Jag skiter i att jag inte skulle ringa, jag gör det ändå!

dag ett, del VI

Sitter och lyssnar på Marit Bergman. Några rader i en låt passar väldigt bra in på hur jag känner mig nu.
"And so it's over, so it's gone
Nothing left here to be done
But I remember, I recall
You promised me the world
You promised me forever
Your infinitive love"
Jag har alltid tyckt så synd om Marit när jag hör dessa rader och nu är det så jag känner det. Sjukt.
I mina bestraffningstankar är jag väldigt sugen på att skicka den här bloggen till X för att visa hur djävligt jag känner det. Jag vet inte om det är så bra men det är en lockande tanke, ska tänka på det lite till.

dag ett, del V

Efter att ha fikat och ätit med kompisar i några timmar (tack alla som stöttar) så är jag tillbaka i lägenheten igen ensam. En vän undrade efter att ha läst ett inlägg från igår om inte min ovilja att prata med X berodde på att jag ville bestämma något också. Så är det såklart, det är min chans att säga nej till henne, men det var inte hela anledningen. Det var också för att jag inte skulle skrika och gråta utan att göra någon som helst förändring.

Men gud vad jag saknar hennes röst nu, och hennes ögon. Jag skulle ge allt för att kunna krama henne nu och göra allt bra. Varför kan det inte bara bli så. Jag gick förbi studenthemmet där jag antagligen kommer bo om allt går som jag inte vill, men tror. Jag VILL inte bo där, jag vill bo med henne för fan. Det var så underbart och det har ryckts ifrån mig. Jag saknar allt...

dag ett, del IV

Känslan just nu är ilska. Vad har hon för rätt att göra så jag ska må så här. Vad har hon för rätt att trampa sönder mitt hjärta och sinne till damm? Jag har inte gjort något som rättfärdiga det jag utsätt för nu! Fan ta allt. Mitt liv som det var helt utsuddat på bara några timmar. Det är inte rättvist. Jag hatar det.

dag ett, ett dygn efter

Nu är det ganska exakt ett dygn sedan X sa att "hon hade tänkt färdigt" och att det var slut. Jag har börjat tänka tankar som "nu är det första gången jag duschar som singel" och liknande. Det är inte alls tröstande, jag förstår inte varför jag ska tänka sån skit för. Dessutom försöker jag komma på vad jag gjort för att det ska bli såhär. Jag kommer på flera orsaker till varför allt detta är mitt fel.
1 Jag pressade henne för hårt när det gäller vår framtid tillsammans
2 Jag visade ibland tydligt att jag tyckte vi var tillsammans för lite, vardagsaktiviteter och i sängen
3 Jag var inte nog förstående för hur hårt hon hade det i skolan
4 Jag var ofta tyst, pratade inte om mitt liv som inte innefattar henne tillräckligt mycket
5 Jag blev på dåligt humör när hon var stressad och stingslig

När hon sa att det var slut sa hon att jag inte hade gjort något annat än att "varit världens bästa pojkvän". Jag tvivlar. Varför gör man då slut??? Jag känner mig vilsen.

dag ett, del II

Jag försöker sätta upp små mål för att inte allt ska kännas hopplöst. Mitt nästa mål är att äta något som inte är mackor, det var ett tag sedan nu. Efter det ska jag gå ut och fika med en kompis, det ska bli skönt med lite semester från mina tankar. Nu har X hoppat upp på min icq-lista med. Jag vet inte vad jag ska göra, det är skitjobbigt att se hennes namn och inte skriva men samtidigt vill jag inte ta bort henne från listan. Hoppet ni vet...

Det känns tungt, jag vet inte vad jag ska göra för att komma igenom detta.

dag ett, morgon

Tyvärr vaknade jag i samma verklighet som jag somnade igår. Jag drömde en bra dröm om att jag fick världens fetaste jobb men när jag vaknade upptäkte jag tyvärr att det var drömmen och allt annat var verklighet. Mina tankar har pendlat väldigt under morgonen men alla har handlat om henne. Man kan indela dem i tre kategorier, revansch, hämnd och bön. Revanschtankarna kretsar kring hur jag hittar en ännu bättre tjej, får ett skitbra liv, och när jag sedan träffar X om sisådär ett år så fattar hon vilket misstag hon gjort men då är det försent. Hämndtankarna är liknande, fast här ringer X och bönar och ber att jag ska komma tillbaka först. Jag säger kallt nej och lägger på luren. Dessa två tankarna går alltså ut på att hon ska bli straffad för vad hon gjort mot mig. Den vanligaste tanken är dock bönen. Jag vill bara åka till vårt hem, eller det som var vårt hem fram till för mindre än ett dygn sedan, och vägra åka därifrån, böna och be, tills hon tar tillbaka mig. Hon sa ju för fan att hon älskade mig igår, klart hon tar mig tillbaka. Det var bara en tillfällig sinnesförvirring.

Konstigt nog har jag inga tankar på att X tar mig tillbaka snart och att allt blir bra igen. Det slog mig precis nu att det är så, skumt... Det ingår kanske i det mentala försvaret att inte tänka tankar som blir för smärtsamma. Tankar på hur bra det var innan och att det kan bli så igen gör förbannat ont. Idag känner jag mig mycket lugnare, inga panikartade gråtattacker ännu. Hoppas att det vara ett tag till men jag har inga stora förhoppningar. Snart kommer ensamheten smygande igen och då är jag inte så tuff längre. Jag ska träffa en kompis efter lunch vilket ska bli skönt, ska bara sysselsätta mig fram till dess med.

dag noll, sista för idag?

Fått lite mer kärlek av vänner. Det känns skönt att jag har er!
Jag hoppas att detta är mitt sista inlägg för kvällen, jag vill verkligen att dagen ska ta slut nu. Jag känner mig helt tom och är rädd för att gå och lägga mig, rädd att jag ska ligga där och gråta och tänka på vad det är som gått snett. Jag orkar inte det. Jag är helt slut nu. Den här dagen alltså...allt som finns är ett enda stor VARFÖR? Fan, det känns som jag aldrig mer kommer vara glad. Jag vill inte acceptera det som hänt. Men jag måste väl. Tyvärr.