dag ett, del VIII

Jag önskar verkligen att alla tårarna jag nyss grät var av glädje och att hon tagit mig tillbaka men så är det inte. Nu känns det definitivt helt kört, inget hopp någonstans. Jag grät och bönade och grät och bönade igen, inte så mycket värdighet där inte. Jag sa hur jag kände mig, att allt jag ville var att vara vid hennes sida och hjälpa henne genom krisen men ingenting hjälpte. Nu känner jag mig helt tömd igen, jag skulle lika gärna bara skita i allt och dra. Vart vet jag inte. Ingenting känns betydelsefullt.