dag ett, del V

Efter att ha fikat och ätit med kompisar i några timmar (tack alla som stöttar) så är jag tillbaka i lägenheten igen ensam. En vän undrade efter att ha läst ett inlägg från igår om inte min ovilja att prata med X berodde på att jag ville bestämma något också. Så är det såklart, det är min chans att säga nej till henne, men det var inte hela anledningen. Det var också för att jag inte skulle skrika och gråta utan att göra någon som helst förändring.

Men gud vad jag saknar hennes röst nu, och hennes ögon. Jag skulle ge allt för att kunna krama henne nu och göra allt bra. Varför kan det inte bara bli så. Jag gick förbi studenthemmet där jag antagligen kommer bo om allt går som jag inte vill, men tror. Jag VILL inte bo där, jag vill bo med henne för fan. Det var så underbart och det har ryckts ifrån mig. Jag saknar allt...