Dag noll, sex timmar efter smällen

Jag kan ännu knappt tro på det. Det känns så fruktansvärt långt från hur det var för bara fyra dagar sedan. När X (som jag tänker kalla min före detta darling) i tosdags kväll sa att hon behövde vara själv några dagar så förstod jag att något var fel men att det skulle sluta med det här tänkte jag aldrig ens på. Antagligen var jag naiv och självgod men jag trodde verkligen inte att hon skulle göra slut med mig. Kort tillbakablick; Vi hade varit tillsammans i drygt tre och ett halvt år. Det var ett drömförhållande. Det är inte bara jag som säger detta för att alla ska tycka synd om mig, det var verkligen så. Vänner sa att de aldrig hade sett några så kära. Jag var verkligen lycklig med X. Vi har bott tillsammans i två och ett halvt år.
Åter till nutid.
Så hur dumpade hon mig då? Jag åkte till vårt hem i morse efter att ha bott hos mina föräldrar i några dagar i tron och hopp om att nu skulle det nog vara bättre än vad det var i torsdags. Återigen ett tecken på stor naivitet eftersom hon när vi pratat i helgen gråtit varje gång. Iallafall gick jag in i lägenheten och hon började nästan genast gråta. Jag fattade fortfarande ingenting. Sen berättade hon att hon mådde dåligt som fan, att hon var instängd i vårt förhållande, att hon aldrig fick vara ensam. Jag sa typ att jag kunde försöka vara hemifrån mer om hon ville. Hon sa att det inte räckte. Sen började hon prata om att hon tycket att vi varit för säkra på att just vårt förhållande skulle vara hela livet, att vi skulle gifta oss och få barn osv. Enligt henne var det en av anledningarna att allt gått åt skogen. Jag sa att jag inte tyckte att förhållandet var dåligt och att jag trodde att det skulle vara hela livet, att vi skulle få barn osv. Dessutom ska jag tillägga att hon minsann sagt dessa saker minst lika ofta som mig under våra år tillsammans. I vilket fall så var det en av de saker hon skulle ändra på om hon kunde, att vi inte sagt så till varandra. Man säger ju saker som man tror på just när man säger dem försökte jag berätta men det hjälpte inte.

När vi blev tillsammans hade X redan en pojkvän och detta hade visst börjat komma tillbaka nu sa hon. Hon önskade att hon tagit ett par månader mellan oss. Det hade säkert varit bättre men det var ju snart FYRA år sedan! Jag fattar inte varför det är en anledning till att göra slut med mig nu! Sedan sa hon iaf att hon tycket att vi inte skulle vara tillsammans mer, hon behövde vara själv. Jag försökte få henne att inte göra beslutet så slutgiltigt, jag kunde åka tillbaka till mina föräldrar och vara där nån vecka så kunde vi se sen. Jag tycker att det var vårt förhållande värt. Det gick inte det heller, det skulle ske nu. Jag tog inte riktigt in vad som skedde, jag var ju inte förberedd alls. X däremot grät och grät medans jag trodde det var en ond dröm. Det kändes så iallafall. Tillslut började jag iaf att förstå att det var kört och började packa mina grejer. Vi bodde tillsamans i en stad där jag inte kände mig så hemma, vi hade bott där i sex månader eftersom X pluggar där medan jag pluggar i grannstan där också mina föräldrar bor. Givetvis sa X att hon kunde åka till någon kompis, det var inte jag som skulle behöva flytta på mig men jag kunde inte tänka mig något värre än att vara i den stan utan att kunna träffa mina kompisar, sitta helt själv och lipa, så jag åkte frivilligt. Undertiden jag packade så försökte jag verkligen få henne att ändra sig men det gick inte. Jag vill verkligen inte göra slut med henne, hon är mitt allt, så det kändes fördjävligt.

När jag kom till mina föräldrars lägenhet så bröt jag ihop. De är inte hemma, de är på en semster i två veckor till på andra sidan jorden, så kände mig fruktansvärt ensam. Jag hade köpt ett paket cigg, jag har egentligen aldrig rökt men jag kände att jag behövde cigg just nu. Säkert nån grej man fått inpräntat av amerikanska filmer, att när mannen blir dumpad ska han vara hård och stå i fönstret och röka utan att fälla en tår, sen får han tillbaka sin tjej. Jag stod i fönstret och rökte men inte fan var jag hård, jag lipade som fan och jag trodde inte heller att jag skulle få tillbaka min tjej, inte på ett långt tag iaf. Efter det ringde jag en kompis som fick komma och agera psykolog. Det kändes mycket bättre då men nu är jag ensam igen...

Jag kommer hädanefter skriva lite om hur jag mår och hur jag försöker klara mig igenom denna fruktansvärda kris som det är för mig. Denna blogg är endel av mitt försök att må bättre. När jag har skrivit detta har jag mått lite bättre så det kanske fungerar lite iaf.