dag noll, del IV

FIlmen slut, några gångar lyckades jag släppa allt och inte känna något men oftast hade jag den där känslan i maggropen, den man känner när något är jävligt fel. Nu är allt tillbaka till skiten igen. Jag hatar detta, jag vill inte att det ska vara som det är nu. Hela livet känns hopplöst. Men som de så fint sa i Batman, man faller ner för att lära sig att komma upp igen...typ
Jag fick mejl från Chile där mina föräldrar befinner sig just nu. De sa att de hade märkt att något var fel och att de nästan väntat sig något sådant här. Hur fan kan de märka, de träffade oss tillsammans tre-fyra gånger under hösten. Jag måste varit förbannat blind om JAG som lever med henne inte märkte något. Eller så var det den egengodheten som spökade. Tron på att något sådan inte händer mig. Det går ju alltid så jävla bra för mig. Den här gången hjälper det inte att skriva, det blir bara värre. Måste ta en paus.