dag noll, del V

Snart på väg in på dag ett. Aldeles nyss ringde hon, fan vilken viljestyrka det tog att säga att jag måste vara ifrån henne på alla plan ett tag. Jag ville verkligen verkligen prata med henne men det skulle vara aldeles för jobbigt. Det ger mig inte tillbaka henne ändå. Efter hon ringde så pratade jag ett långt samtal med en av mina bästa vänner som är en av de få av dem som kan förstå vad jag känner. Han var med om samma sak för några år sedan. Det var skönt att prata med en som förstår men samtidigt lite skrämmande. Han har fortfarande problem med sitt känsloliv och jag vill inte ha det så. Men allt som allt var det skönt att prata med honom. Jag är glad att han finns där för mig nu. Jag behöver sådana vänner.

Detta har varit en jävligt lång dag och den är på intet sätt över. Jag känner att sömnen är långt långt bort. Är sugen på att bedöva mig med vin eller liknande men jag ska försöka att klara mig utan. Varför ska man behöva känna så här? Vad är meningen? Man ska bli stark och få erfarenheter och blablabla men jag VILL inte ha det så! Ibland när jag tänker på det blir jag arg och vill förstöra och skrika men än så länge har jag hejdat mig. Oftast är jag dock bara ledsen, den där magkänslan ligger och lurar hela tiden.