dag fyra, del VI

Återigen föll jag för sorgen och frestelsen och ringde X. Fan vad jag är vek jämnt. Återigen berättade hon att hon inte ville jobba på vårt förhållande. VARFÖR?? Sen blev hon jätteledsen när jag sa hur jävla dåligt jag mår. Jag vet att hon bryr sig mycket om mig fortfarande och att hon mår dåligt över att jag mår dåligt och jag vill inte göra henne ännu mer ledsen (inte ofta iaf) men jag kunde inte hjälpa det. Jag var tvungen att ringa. Nu ska jag inte göra det fler gånger. Nästa gång ska jag fan i mig kämpa emot!!

Om tio dagar kommer mina föräldrar hem, jag har nog aldrig saknat dem så mycket som jag gör nu. Det ska bli otroligt skönt att ha dem nära igen. Jag tror att allt kommer bli lättare då.

dag fyra, del V

Det hade varit ok i flera timmar men sen helt plötsligt så började det igen. Smärtan bara rullade in över mig, våg efter våg. Utan att jag gjorde något speciellt så bara satte skiten igång igen. Jag började älta samma saker i huvudet igen. Varför gjorde hon så? Hur ska jag kunna leva utan henne? Ska jag någonsin bli glad igen? Fan med, varför kan jag inte få vara glad?? Allt känns så jävla hopplöst! Det går verkligen inte att stoppa tankarna.

Jag känner mig så fruktansvärt hjälplös. Trots att jag är med jättebra kompisar och pratar om något helt annat så kan smärtan slå till med full kraft när som helst. Skit är vad det är. Nu bara gråter jag.

dag fyra, del IV

Jag mår faktiskt helt ok just nu, det är en sådan otrolig lättnad att inte vilja gråta eller skrika. Jag vet inte riktigt varför jag mår bättre nu, kanske för att jag hållit mig upptagen den senaste timmen med små projekt. Snart ska jag iväg och bli bjuden på middag med, det känns bra. Det kommer antagligen bli en del terapisnack vilket gör att jag kommer må sämre igen, men jag tror mig veta att sådana samtal är viktiga om jag en gång ska komma över detta. River man inte upp såren så stängs all ilska och sorg inne och det bli värre, tror jag iallafall. Jag önskar dock att jag kunde resonera så när såren rivts upp och jag mår som fan igen. Då känner man bara sorgen tyvärr, inte att det skulle bli bättre.

dag fyra, del III

Skolan gick sådär, jag kände mig stressad, antagligen för att det gör ont. Det är svårt att sitta stilla när man känner obehag, man vill bara gå därifrån för då kanske man lämnar den jävliga känslan bakom sig. Det är dock svårt att göra det, det som gör hela den här saken jag blivit utsatt för så svår att bära är att det gör ont i princip hela tiden. Stunderna där jag glömmer är väldigt få och ofta korta. Smärtan gör oftast att jag blir ledsen men ibland att jag blir arg. Jag tycker det är så förbannat orättvist att jag ska behöva ha så här ont medan jag vet att X mår bättre än vad hon gjorde innan även om hon inte mår bra. Det hon mår sämsta av, enligt henne, är att hon gjort mig illa men hon vet fan inte HUR illa hon gjort mig. När jag blir arg vill jag berätta för henne exakt hur jävla dåligt hon har fått mig att må så att hon också mår sämre. Tyvärr, eller som tur är kanske, går det inte att utrycka varken i ord eller tårar hur dåligt jag mår när det är som värst. Att det kan kännas så att bli lämnad och sårad är skrämmande. Man har ingen som helst makt över sina känslor, de gör precis som de vill.

dag fyra, del II

Jag har en lång skoldag framför mig, från nu till fem typ. Jag känner att dagens lektioner kommer vara svåra att ta till sig. Dock vet jag att allt skulle bli värre om jag stannade hemma så av två dåliga alternativ tar jag det minst dåliga. Hela lägenheten här är full av väskor och tavlor och annat som jag tog med mig igår. Detta blir som en påminnelse av gårdagen och det blir nog bra att komma härifrån ett tag. Jag önskar att den värsta smärtan har försvunnit tills ikväll så jag åtminstone kan vara här utan att må sämre. Ikväll ska jag äta middag med en bra kompis, det ser jag fram emot! Flera har sagt att det är starkt av mig att prata om allt det här med mina vänner, det är ren självbevarelsedrift från min sida kan jag säga. Utan det så hade detta blivit mycket värre, det kan jag säga. Tack alla för ert stöd!

dag fyra, del I

Gårdagens händelser känns fortfarande rejält även om jag inte ligger på golvet och gråter idag. Jag vaknade redan vid sju och låg och tänkte, det är fruktansvärt svårt att hålla bort alla tankar. Just nu tänker jag mest på hur rädd jag är för att vara själv. Jag är rädd att jag ska bryta ihop fullständigt som igår. Jag är rädd för alla ensamma timmar som kommer komma, oavsätt hur mycket jag träffar kompisar så kommer jag vara själv mycket. Jag är särskilt rädd för lördag kväll.

Det är nog bra om jag inte träffar X på ett tag, hoppas jag kan klara att hålla mig borta. Grejen är att känner ett sådan övermäktig längtan efter att få se henne, eller åtminstone höra henne. Det går inte att förklara.