dag fyra, del III

Skolan gick sådär, jag kände mig stressad, antagligen för att det gör ont. Det är svårt att sitta stilla när man känner obehag, man vill bara gå därifrån för då kanske man lämnar den jävliga känslan bakom sig. Det är dock svårt att göra det, det som gör hela den här saken jag blivit utsatt för så svår att bära är att det gör ont i princip hela tiden. Stunderna där jag glömmer är väldigt få och ofta korta. Smärtan gör oftast att jag blir ledsen men ibland att jag blir arg. Jag tycker det är så förbannat orättvist att jag ska behöva ha så här ont medan jag vet att X mår bättre än vad hon gjorde innan även om hon inte mår bra. Det hon mår sämsta av, enligt henne, är att hon gjort mig illa men hon vet fan inte HUR illa hon gjort mig. När jag blir arg vill jag berätta för henne exakt hur jävla dåligt hon har fått mig att må så att hon också mår sämre. Tyvärr, eller som tur är kanske, går det inte att utrycka varken i ord eller tårar hur dåligt jag mår när det är som värst. Att det kan kännas så att bli lämnad och sårad är skrämmande. Man har ingen som helst makt över sina känslor, de gör precis som de vill.