dag tre, del V
Jag trodde inte att det skulle ta så hårt att komma dit igen. Men att vara i vårt tidigare hem och veta att det antagligen var sista gången vi var där tillsammans, att se henne och veta att jag aldrig mer kommer få kyssa henne, det var mer än vad jag klarade av. Varför kunde vi inte försöka gå i någon sorts parterapi eller liknande? Jag hade gjort precis vad som helst för att få det att fungera. Det känns som om det brustit fullständigt inuti mig nu. Jag har ingen kamplust kvar. Jag vill ringa henne bara för att få höra hennes röst, fastän jag vet att det bara skulle göra ont. Det är ju helt galet men så känns det nu.
posted by Dumpad at onsdag, januari 18, 2006
5 Comments:
Jag lider med dig vännen. Rid ut vågen med smärtan. Annars blir du aldrig av med den. Har provat att förtrycka den, men då blir man bara slav under den. Jag hoppas verkligen du tar dig igenom det här. Hjärtkrossande att läsa dina tankar här.
ja du bror, jag lider verkligen med dig! Det är iaf bra att du skriver om hur du känner dig och att du pratar.. Prata, prata, prata. Det ar terapi. Det är också terapi, många gånger, att prata med någon som delar samma upplevelse. Därför är det också jättebra att du skriver en blogg så att andra kan läsa det du känner, för du uttrycker dig jättebra. Hur som helst vet du att du alltid kan räkna med mig om det är något. Jag tycker du är bäst och jag tvivlar inte en sekund på att du var världens bästa pojkvän som hon uttryckte det.
å vad jag har gråtit mig igenom din text. det är så överjävligt att det aldrig kan få vara bra. jag var i samma situation men jag var tjejen som gjorde slut, och jag har mått så otroligt dåligt över det, även nu, ett år efter att jag gjorde slut. jag vet inte vad jag ska säga, vill bara skriva att jag tänker på dig. det river upp, hade kunnat vara min prins som skrivit detta.
Ush, fan vad jag känner igen mig i det du skriver. Att man faktist skulle kunnat gjort allt för att rädda förhållandet. Jag föreslog faktist patterapi.....men som min psykolog sa.... det funkar ju inte om det bara är en som vill rädda förhållandet.
Jaha. Här sitter man efter 14 år med två barn och ett kraschat förhållande. Känner igen mig totalt. Jag ville göra allt för att få det att fungera. Vi ha ju trots all tbarnen ihop. Borde vara värda att kämpa för. Svårt att tänka mig ett liv i kappsäck för dom. Jag är totalt nere. Trivs iofs bra i min nya bostad och barnen grejar det än så länge, men fan vad jaghar ont. Jag tar stor ansvar för barnen medan mamman prioriterar egna nöjen. Bekräftelse är rätt ord. Vi träffas ofta då barnen är mycket idrottsaktiva och att då veta att hon kommer från ett one-night-stand gör ont. Jag vet dock att jag är vinnaren i längden.
Skicka en kommentar
<< Home