dag två, del I

Tillslut lyckades jag somna igår. Det tog dock lite tid och var ingen lugn insomning. Jag låg och tänkte på henne, på allt jag skulle sakna, allt vi har haft. Jag blir sur på mig själv när jag tänker sådant och försöker trycka bort tankarna men de kommer oftast tillbaka. Sömnen var dock lugn, jag är glad att jag inte drömmer om henne, då skulle jag aldrig vilja vakna. Idag känner jag mig svag, tror det beror på att jag äter för lite och lipar för mycket. Jag var inte så sugen att gå upp ur sängen. Fick tvinga mig till det. Det hade varit så skönt om jag bara kunde sova bort lite mer tid. Av någon anledning känns det tyngre idag än igår, en ganska stor skillnad faktiskt. Jag tror att det beror på vårt samtal igår där jag verkligen fick mitt sista lilla hopp om att detta bara var ett stort misstag från hennes sida helt utraderat. Det känns hopplöst nu.