dag tjugoett, del IV

Jag föll till föga för mina känslor och ringde henne. I mina tankar så tror jag att hon kommer ta mig tillbaka och jag kände att jag behövde höra henne säga vad hon känner. Givetvis sa hon att hon tycker att hon gjort rätt, att hon älskar mig men att hon inte är kär och att det inte finns något jag kan göra. Hon sa också att hon mår bättre nu. Det kändes iaf bra att höra det, när jag inte är arg på henne så har jag undrat hur hon mår och det är ju bra att hon mår bättre. Jag tror att det var bra att jag fick höra igen att jag inte hade någon chans, även om det var tungt som fan. Jag VILL komma vidare och det går ju inte om jag hela tiden tror att hon kommer komma tillbaka.

"Och vad vet du om kärleken?
Förrän du förgäves hatat den...
Och vad vet du om hur hjärtat kan bränna?
För kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva..."

Håkan säger det bra, så känner jag nu. Det är svårt att bara glömma.

dag tjugoett, del III

En sak som är skön är att jag inte känner hat eller avund mot andras kärlek. Jag var precis och fikade med två par som är väldigt kära i varandra och jag tycker det bara är skoj för dem. Det tar jag som ett bra tecken iaf. Jag vill inte bli bitter mot kärleken. Kärlek när den är bra är ju det bästa som finns och jag är glad att jag fick uppleva så många år av lycka som jag ändå fick. Synd bara att den tog slut så abrupt, det är svårt att smälta. Men som så många har skrivit i kommentarerna till den här bloggen, har man en gång älskat så vet man att man kan det, det känns bra. Jag kommer älska igen, det är jag säker på!

dag tjugoett, del II

Tillbaka på rummet igen. Jag är tacksam för att helgen har varit såpass bra som den ändå har varit. Smärtan mildrades av det goda sällskapet och det var skönt. Dock fanns den nästan alltid närvarande. Jag trodde nog att den skulle vara mindre framträdande, hade jag varit hemma hade det nog varit jäkligt tungt.

Jag är så trött på att alltid ha ont. Jag försöker intala mig själv att det som har hänt är för det bästa men det är otroligt svårt att se något positivt just nu. Det gör så förbannat ont att ha mist någon jag älskar så mycket. Det är omöjligt att förklara med ord. Den svikna, ensama och sårade känslan är övermäktig ibland. Jag hatar den! Jag önskar att jag bara kunde glömma, att någon kunde radera alla jävla minnesbilder jag har. Antagligen skulle jag ångra det om jag kunde göra så, men just nu hade det varit värt det.

dag tjugoett, del I

Jag är väldigt glad att jag har haft sällskap den här helgen för annars hade det varit en jäkligt jobbig helg. Trots att jag har haft en massa saker att göra har jag tänkt väldigt mycket på henne. Jag saknar henne så förbannat mycket. Igår kväll var jag väldigt nära att ringa eller åtminstone skicka ett sms, jag ville så gärna berätta hur mycket jag saknade henne. Jag var på bio och under halva filmen kunde jag knappt följa vad som hände på skärmen för jag tänkte så mycket på henne. Men efter ett tag släppte det och det var underbart att kunna tänka på något annat.

Känslorna kommer precis som de vill och de kommer mycket oftare än vad man kan tro. Trots att det gått tre veckor idag (ganska exakt just nu) så är inte situationen särskilt mycket bättre. Det är mindre panik nu men minst lika mycket sorg och ilska. Jag vill att det ska gå över nu!!