dag tjugoett, del II
Tillbaka på rummet igen. Jag är tacksam för att helgen har varit såpass bra som den ändå har varit. Smärtan mildrades av det goda sällskapet och det var skönt. Dock fanns den nästan alltid närvarande. Jag trodde nog att den skulle vara mindre framträdande, hade jag varit hemma hade det nog varit jäkligt tungt.
Jag är så trött på att alltid ha ont. Jag försöker intala mig själv att det som har hänt är för det bästa men det är otroligt svårt att se något positivt just nu. Det gör så förbannat ont att ha mist någon jag älskar så mycket. Det är omöjligt att förklara med ord. Den svikna, ensama och sårade känslan är övermäktig ibland. Jag hatar den! Jag önskar att jag bara kunde glömma, att någon kunde radera alla jävla minnesbilder jag har. Antagligen skulle jag ångra det om jag kunde göra så, men just nu hade det varit värt det.
Jag är så trött på att alltid ha ont. Jag försöker intala mig själv att det som har hänt är för det bästa men det är otroligt svårt att se något positivt just nu. Det gör så förbannat ont att ha mist någon jag älskar så mycket. Det är omöjligt att förklara med ord. Den svikna, ensama och sårade känslan är övermäktig ibland. Jag hatar den! Jag önskar att jag bara kunde glömma, att någon kunde radera alla jävla minnesbilder jag har. Antagligen skulle jag ångra det om jag kunde göra så, men just nu hade det varit värt det.
posted by Dumpad at söndag, februari 05, 2006
2 Comments:
Du kommer igenom det. Jag lovar. Även om det inte känns så.
Jag gick igenom något liknande för ngra år sedan och fick det här av en kompis då: "Är det bra att det händer saker hela tiden, eller springer du från det förflutna? Tar du för stora kliv för att glömma så hamnar du nog på samma plats där du började, förr eller senare."
Vissa saker måste nog få ta tid. Värka ut.
Du är på rätt väg.
Det är svårt att skriva något som kan fungera som tröst eller hjälp, ett försök kommer dock här:
1. Att det gör så ont är ett tecken på att det var kärlek, hade det inte gjort ont hade du inte älskat. Och vet du hur man älskar så kan du göra det igen, så småningom.
2. Att komma över någon tar tid, det gör förbannat ont att släppa taget. Men till slut kommer du att vara redo att göra det. Kroppen kommer att "tröttna" om inte annat, man tröttnar på att vara ett stort sår som bara blöder. Man vill bli en fungerande människa igen.
3. Tills dess, ta vara på de stunderna i tillvaron som känns lite ljusare/mindre mörka. Du måste hämta energi från de stunderna för att orka när du är nere.
4. Och som du själv sa, man önskar inte på det hela taget att man bara kunde få glömma allt. Livet är upp ibland och ner ibland. Du kommer inte vilja vara utan den här erfarenheten.
/En annan dumpad.
Skicka en kommentar
<< Home