dag arton, del II

Jag tänker väldigt mycket på det som hänt. Tankarna pendlar mellan hopp och förtvivlan, undran och förståelse. Ibland tänker jag att det säkert var bäst det som hände. Enligt min föräldrar var det det. Jag kan inte se det så särskilt ofta men ibland ser jag faktiskt en mening i allt. Ibland är det förnekelse som rör sig i mitt huvud men oftast är det en rejäl saknad som finns där. Hon var min bästa vän och nu kan jag inte träffa henne mer. Det gör ont och är jobbigt som fan. Jag hoppas att när jag kommit över detta, att vi ska kunna vara vänner för jag tycker väldigt mycket om att vara med henne. Men jag vet inte om det kommer gå, allt beror på hur jag kan bearbeta detta. Jag måste komma till ett stadie där ingenting i mig vill ha tillbaka henne som flickvän, eller inte mycket iaf, innan jag kan vara vän med henne. Fram till dess är det bara jobbigt att bli påmind om henne genom att träffas. Det kan kännas bra under tiden, som i tisdags, men efteråt slår saknaden till med stor kraft.