dag sexton, del II

En lång dag närmar sig sitt slut. Jag träffade givetvis henne på skolan, men det kändes inte så farligt, inte just då iaf. Jag saknar henne så mycket att det var skönt att se henne och prata med henne. dessutom kändes det skönt att få berätta för henne hur jag mår, som någon sorts bestraffning antar jag. Jag vill inte känns så egentligen, jag vill att hon ska må bra men det var en lättnad att prata lite om mitt tillstånd. Jag mådde rätt bra hela dagen men sen, när kvällen kom och jag satt med en jäkligt svår skoluppgift, så försvann motståndskraften samtidigt som tröttheten kom. När jag gick från skolan vid nio var jag nära att börja gråta. Huvudet kändes helt borta och jag ville så gärna åka hem till henne och bara ligga i hennes famn. Det känns helt vansinnigt att jag inte kan göra det som har varit en självklarhet i så många år.

Jag pratade med en kompis om hur olika man är som personer, hur mycket "extraarbete" man tar på sig uanför sitt ordinarie arbete. Engagera sig i en massa, ta på sig mer än vad man klarar av osv. Vi kom fram till att de som har en benägenhet att göra så ofta är sådana som inte är helt nöjda med sitt liv. Man klarar inte sitta still liksom. Fram till jag blev dumpad hade jag inga som helst problem med att sitta och läsa en bok eller kolla på tv en hel kväll, jag var så nöjd med mitt liv att jag var trygg och tålmodig. Nu däremot kan jag inte sitta sysslolös i många minuter innan det brjar krypa i kroppen. Jag behöver kanske inte säga att jag inte är helt nöjd med livet som det är nu...