dag tjugoett, del IV

Jag föll till föga för mina känslor och ringde henne. I mina tankar så tror jag att hon kommer ta mig tillbaka och jag kände att jag behövde höra henne säga vad hon känner. Givetvis sa hon att hon tycker att hon gjort rätt, att hon älskar mig men att hon inte är kär och att det inte finns något jag kan göra. Hon sa också att hon mår bättre nu. Det kändes iaf bra att höra det, när jag inte är arg på henne så har jag undrat hur hon mår och det är ju bra att hon mår bättre. Jag tror att det var bra att jag fick höra igen att jag inte hade någon chans, även om det var tungt som fan. Jag VILL komma vidare och det går ju inte om jag hela tiden tror att hon kommer komma tillbaka.

"Och vad vet du om kärleken?
Förrän du förgäves hatat den...
Och vad vet du om hur hjärtat kan bränna?
För kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva..."

Håkan säger det bra, så känner jag nu. Det är svårt att bara glömma.