dag tolv, del III

Det är en annan sorts sorg idag. Inte den här galna okontrollerbara utan en annan. Jag vet inte, jag känner mig ensam liksom. Jag har folk runt mig ganska stor del av dagen men det är fortfarande ensamt. Ingen känner mig så bra som X, hon hade förstått men nu är ju hon den enda jag inte kan eller vill prata med. Den här sorgen är dock bättre än den andra, det kanske är en utveckling mot något bättre, jag tror det.

Jag hoppas att när det här väl är över, då kommer jag känna att det var för det bästa som det hände. Jag kanske kommer förstå att vi inte hade det perfekta förhållandet och att det finns någon annan för mig där ute. Jag har många gånger tänkt att jag önskar att hon inte sagt att hon var kär i mig, den där gången på tågstationen, men så tycker jag inte. Hon lärde mig att älska och hur underbar kärleken är. Det kommer jag vara henne evigt tacksam för. Just nu tycker jag dock att det kunde fortsatt som det var. Jag tyckte om att vara med henne.