dag trettio, del I

Jag vaknade med ett ryck i morse. Det kändes som ett hugg i hjärtat när jag fattade att hon inte var där. Det var inget bra sätt att vakna, att börja direkt med smärtan. Jag är ofta sugen på att berätta för henne hur hon fått mig att må, jag vill ösa min sorg över henne. Jag gör det inte men suget är jävligt jobbigt. Två olika sorters tankar finns oftast i mitt huvud, den ena kretsar kring allt som hänt och den andra längtar förbannat mycket efter att få må bra igen. Det tänker jag mycket på, jag vill bli frisk!