dag trettiotvå, del I

Att gå upp så här tidigt var inte särskilt trevligt. Jag hatar att gå upp utan henne vid min sida och att göra det tidigt var ännu värre. Fan vad jag saknar henne! Jag fattar inte hur jag en dag ska kunna leva utan att tänka och sörja. Det känns förbannat långt borta. Jag hatar henne för vad hon gjort men samtidigt älskar jag henne så mycket att det gör ont. Jag vill så gärna berätta för henne att hon gjort ett stort misstag, få henne att förstår att det skulle bli bra om vi försökte igen. Det är verkligen inte bra för mig att tänka sådana saker men jag gör det ändå. Hoppet att hon ska ändra sig finns nästan alltid hos mig och det verkar inte försvinna i första taget...