dag trettionio, del I

Jag var ytterst nära att vända mig om och somna om när klockan ringde i morse. Det gjorde ont när jag vaknade och jag kände inte alls för att möta dagen så här tidigt utan henne. Men jag gick upp, det var lika bra. Det hade inte blivit mycket bättre om jag hade somnat om, dessutom är det ju onödigt att missa skola. Det är lite tyngre idag igen, antagligen för att jag pratade med henne igår. Det är jobbigt att jag är så känslig mot all kontakt med henne men jag antar att det är naturligt att det blir så.